Mer tårar, mer sorg och mer uppgivenhet.
Just nu är jag helt trasig. Ja, jag är verkligen i bitar, bitar som ligger överallt. Allt eftersom dagarna går försöker jag hitta dom, men det är liksom en triljon och rätt svåra att hitta. Jag vet att jag kommer hitta dom på vägen, men.. Jag vet liksom inte vad som hände. Nu bor jag i Falun och har dig inte längre i mitt liv.. VAD hände? det känns om om någon stulit den sista tiden ifrån mig, och att jag verkligen inte vet vad som hänt. Jag tänker och tänker, men jag fattar fortf. inte.
Jag känner verkligen hur trasig jag är på insidan. Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför vet jag inte Vad jag vill och varför gör jag såhär?!
Blir så ledsen o saknar allt vi hade. Kommer det nånsin bli bra igen?
Jag tror inte att du läser detta, men om du gör de.. Ja, vad ska jag säga.. Att jag hela tiden tänker på det vi hade. Allting påminner om dig, allt jag säger, allt jag ser och allt jag gör. Till och med att tvätta, får mig att tänka på dig.. Att bara vara vaken och andas får mig att tänka på dig.. Du var mitt allt, och nu står jag här utan nånting kvar..
Vad har jag gjort?
..och varför blev det såhär?
Jag tror nog inte att det håller.
Nej, jag tror inte det. En tid har gått nu då jag har varit utan min pojkvän. Han har varit bortrest och det är ca 2 veckor kvar tills jag flyttar. Fram tills dess kommer jag jobba massor. N åkte bort för en vecka sen och vi kommer att kunna ses 5 timmar på söndag om en vecka. Trevligt förhållande?
Jag har en annan blogg som ingen har adressen till, som bara fungerar som en dagbok. Där brukar jag annars skriva sånnahär grejer. Men nu skriver jag det här, på denna bloggen. Det känns som om det gått så långt att jag accepterar det nu.
Jag har bara tappat hoppet känns det som. Jag tror nog inte att ett telefonsamtal här och där, räcker.
Anledningen till att jag känner såhär är nog för att jag är lite ledsen. Ledsen över att han inte kompromissar. Jag flyttar om 2 veckor och han väljer att åka bort just Denna vecka. I hans värld har jag nog redan "checkat ut", redan flyttat och dragit. Ju längre tiden går, desto lättare blir det för mig att klara mig utan honom.
Alltihopa känns bara så konstigt.
Inlägg tillägnat alla utsatta människor som inte har det lika bra som jag har:
Jag kom precis till en insikt som jag tror att jag inte har delat med mig av, här på bloggen;
Att vara tacksam för det som man har i sitt liv, tror jag är något som många få människor faktiskt ägnar sig åt. As a matter of fact, så har jag jävligt dåligt samvete för att jag inte visar att jag är tacksam. Vem ska jag visa det då för, tänker ni? Ja, min omgivning, Gud, mina vänner, mitt jobb och så vidare. Jag börjar förstå mer och mer varför man alltid ser och hör människor som ber (tänker på media, dvs film, dokumentärer osv) en bordsbön/kvällsbön, och säger "vi är tacksamma för maten/att vi är friska bla bla bla..". Jag tror att det är NU som jag förstår varför dom människorna vill visa att dom är tacksamma. För att dom VERKLIGEN är det!
Sedan jag började jobba på ett gruppboende för gravt handikappade så har dessa tankar kommit till mig mer och mer. Jag kan fortf. vara otacksam, men detta jobbet var verkligen ett wake up call för mig. Jag skämdes när jag såg och fick uppleva hur beroende dom boende var av personalen.. Jag skämdes över alla gånger som jag nästan struntat i att gå utanför dörren när jag inte hittat något att ha på mig. När jag stått i spegeln och tänkt "Guud, jag har gått upp i vikt, usch!" eller tänkt "Jag har verkligen INGA pengar. Jag är fattig!.. jävla skit!!" och sen deppat ihop. SKÄMMAS ska jag göra!
Vi som är friska och har hälsan kan göra allt! Vi kan tänka klart, kliva upp själv ur sängen på morgonen, ta på oss strumporna SJÄLV, cykla, köra bil, utbilda oss, handla mat, föda barn, dansa, sjunga, och en massa andra saker, listan är oändlig.. Vi kan göra Medvetna Val!
Den friske vill 100.000 saker, men den sjuke vill bara en enda sak. Tänk att man längtar efter så många saker?! Att vi aldrig kan stanna upp och bara njuta av alla de sakerna och förmågorna som Gud har gett oss? Jag vet inte hur man ska komma till den insikten, men jag tror och hoppas att jag är på god väg. Vi har så många störningsmoment i vår vardag.. All stress och alla måsten, all längtan efter saker vi inte har.. Det är faktiskt tragiskt.
Slutligen; Jag är så tacksam för att jag mår bra, för att jag har hälsan och att jag kan röra mig obehindrat. För att jag kan ta djupa andetag av sommarluften och njuta av allt som finns omkring mig. Jag är tacksam för att mina nära och kära mår bra och jag är tacksam för att jag fått ännu en chans i skolan. Jag ska ta vara på tiden på Högskolan och verkligen förvalta min tid här på jorden. Jag lovar.
Vad händer i höst?
Det vet jag inte! Slut på inlägget..
Nä rå.. Men när jag tänker på vad som händer i höst, är det lite diffust än så länge. Jag har som jag ser det, två alternativ;
- 1; Fortsätta att jobba å gruppboendet som jag precis har börjat på. Jobba lite här, jobba lite där, och samtidigt även läsa Eng. B eftersom jag var för slö för att göra det i gymnasiet. Matte skulle jag även vilja ta, så jag har nog att göra.
- 2; OM jag kommer in på högskolan i Dalarna, acceptera platsen och flytta dit.
Jag tänker såhär.. Jag har kommit fram till att det är inom reklam/pr och media som jag vill jobba. Jag vill få utlopp för min kreativa sida och gärna jobba i ett team. Jag vill kunna skapa och kommer med idér och samtidigt träffa lite människor. Skriva vill jag gärna också göra.. Och pusslar jag ihop alla dom bitarna, så kommer jag fram till att denna utbildning nog kan vara något för mig.
Jag skulle gärna vilja plugga i usa också, men jag måste faktiskt tänka lite taktiskt. Vad kostar en utbildning inom PR där? Svar; ca 600.000 kr. Hur många år av dom fyra som jag pluggar där, får jag läsa mitt nischade ämne? Svar; 2 år. Hur skulle det vara om jag pluggade i Sverige då? Hur mycket skulle det kosta? Svar; ca 200.000 kr. Hur många år av dom 3 åren jag pluggar, får jag läsa mitt nischade ämne? Svar; 3 år. Visserligen är det en upplevelse att plugga i ett annat land.. MEN (nu kommer det stora men'et) Jag måste ju faktiskt väga för och nackdelar.
Dessutom.. Så i den utbildningen som jag kanske kommer att gå här i Sverige (Dalarna) ingår 30 poäng valbara kurser, som jag kan välja att läsa VART jag Vill.. I LA, i Hongkong, i skåne, i Libanon, you name it! Då skulle jag kunna välja att ta dom i Californien (för det är ju dit som jag vill dårå).
Och hey! Kommer jag inte in på det som jag sökt i år, så har jag ett helt år på mig att göra vad jag vill! För jag tror nämligen att Mediaprogrmmet som jag vill gå, bara börjar på hösten. Såå, då skulle jag ju faktiskt kunna åka ett halvår eller så, till USA och bara plugga fristående kurser, hihi! Inom media såklart så att jag skulle få lite smakprov på alltihopa. Och sen komma tillbaka till Swe när programmet börjar igen.
Meen! Just nu väntar jag bara på resultatet.. Kommer jag in eller inte? That is the question. 10 dagar kvar idag.. Nedräkningen pågår.
?
Att lägga krokben för någon annan, sedan sig själv.
Det är såhär förstår ni; Jag är så glad över en grej! Också väldigt frustrerad, men mest glad. Glad över att en av mina nära-och-kära snart äntligen (eller kanske åtminstone) kommer flytta ifrån den äckliga staden hon bor i nu. Jag är så glad över att hon inte är en av dom som kommer att fastna. Visst, det finns dom som väljer att bo kvar också, och det får stå för dom. Det kanske är alla tiders att bo där.. bara man inte har så höga ambitioner med sitt liv.
Jag vet att alla inte kan bo i större städer, eftersom dom efter en tid skulle vara överbefolkade.. Men kom igen?! Skaffa barn när man precis gått ut gymnasiet, ligga med samma killar som din kompis precis har avverkat, varför jobba när du kan stämpla?! (om du ens haft ett riktigt jobb NÅGONSIN i ditt liv, dvs), springa på stan och krogen en fredagkväll med enda nöjet ett hota och slå folk? Kom igen?!
Många tror nog att många småstäder är så jävla trygga och totalt avskärmade från den övriga världen. Där kan man göra lite som man vill.. Det är liksom lite bortglömt. Det är ju stockholm, malmö och gbg som står för dom större rubrikerna, för vem vill veta vad som händer i övriga småstäder?! Ja men pass på då, då kan vi leva loppan nu!
Alltså det här med att misshandla (dock har jag ALDRIG gjort detta själv) och att Bli misshandlad är något som jag tyvärr har upplevt Massor av i min hemstad. En bekant blev knivhuggen i magen TOTALT oprovocerat och dog nästan, jag blev misshandlad av en tjej på krogen som "trodde att jag tog hennes kille", en annan bekant är misstänkt för ett brott som han inte har begått, min bror blev misshandlad av ett gäng på vägen hem från krogen.. Och hans kompis fick en kasse med glasflaskor i huvudet.. Kom ihåg; Detta är bara LITE av allt det som Jag och mina nära har upplevt.
Jag tror inte att många inser allvaret i att hålla på och tjaffsa på krogen. Det räcker med att du puttar någonoch han/hon faller illa och ett eller två vittne ser detta. 2 minuter tar det innan polisen är där och plockar in honom/henne. Blir han/hon sedan fälld kanske det inte blir mer än några böter eller en månad i fängelse/what ever.. Men detta är något som kommer följa med Hela livet. När du ska ta lån, när du ska börja en utbildning, när du ska börja på ett nytt jobb.. Det finns arbetsgivare och högskolor som kommer att kasta din ansökan i papperskorgen, för att du puttade den här killen/tjejen på krogen för 4 år sedan. RAKT ner i papperskorgen! Du blir bortsollad direkt.
Frågan är om man har råd med ett brottsregister, i en stad där det redan är ont om jobb. Vill man bgränsa sig ännu mer på en arbetsmarknad där det redan är så oerhört stor konkurenns? Nej, jag tror inte det. Men fortf. verkar 20åringar tycka att det är värt att leva "ganster-liv" och gå runt och traffsa, bråka, hota och slå folk. Kanske för den lilla "respekten" dom får av sina närmsta polare. Den mattematiken får jag i alla fall, verkligen inte ihop (?)
Med detta sagt, menar jag inte att det är så mycket bättre att bo i en storstad. Jag ville bara poängtera hur illa man kan göra andra, OCH sig själv genom att tro att man är odödlig i den lilla staden man bor i. Sen ställer jag också frågan till mig själv; Hur man kan vara så dum?! 1+1= ? Ja, klarar man inte av den matematiken, kommer det nog gå rätt illa, tyvärr :/
Kärleksvisa
Som dagg och honung är din ljuva mund, som rosor doftar du
i junilund, och lik en duva så vit och ren är kärleken, är kärleken.
Men svart som natten är en trolös vän och kall som is är saknaden
och ensamheten är arm och grå att vänta på, att vänta på.
Men nu är kärlekens ljuva stund, när jag får kyssa din varma mund
och morgondagen med sorg och gråt vi skratta åt, vi skratta åt.
Hittade precis denna fina visa.. Youtube'a den. När Allan Edwall sjunger den låter den såklart inte så "ljuv", men tänk er en mjuk, len röst som sjunger den. Såå fint..
en fundering..
Dodsstraff eller inte?
Ar ledsen att jag inte kan skriva med prickar over a,a,o men jag sitter inte pa min egen dator..
Till saken; Nar jag hade sammhallskunskap diskuterade vi lite om dehar med dodsstraff. Ska det fa finnas eller ar vi lika hemska som mordarna sjalva om vi tillampar det?
Jag tittade precis pa Oprah dar dom tog upp en handelse som agde rum nagon for ungfar 4 ar sedan. Jag kan inte fatta att sverige (eller om det bara ar jag som inte varit uppmarksam) inte tagit upp detta mer i media..
Petit Family i Connecticut, en familj pa 4 personer. Tva dottrar, 11 och 17 ar, och sedan pappa William och mamma Jennifer. Den enda som ar i livet idag idag, ar pappa William. De tva garningsmannen sager att "det var ett ran som gick over styr" och att en dem "inte kunde sluta sla" och detta ledde sedan till doden. (googla pa typ connecticut tragic petit family sa far ni fram massa artiklar)
Forst slogs pappan medvetslos i kallaren och blev fastbunden. Efter det tvingade garningsmannen mamman att aka till banken och ta ut $15.000, da skulle dem slappa flickorna. Mamman aker ivag till banken och far (av vad jag forstatt) ut pengarna. Kommer hem men flickorna slapps inte..
Sedan kommer timmar av tortyr med valdtackt och misshandel. Till sist branner dom upp kropparna..
Garningsmannen hoppas pa att slippa dodsstraff om dom medger att dom ar skyldiga. VAD I HELVETTE!?! Om dom nu ar skyldiga sa ska dom val ha dodsstraff om det var tankt sa fran borjan?
Garningsmannen hoppas pa att slippa dodsstraff om dom medger att dom ar skyldiga. VAD I HELVETTE!?! Om dom nu ar skyldiga sa ska dom val ha dodsstraff om det var tankt sa fran borjan?
Pa ett satt sa ar jag emot dodsstraff, men nar jag laser santhar sa kan jag inte lata bli att hoppas pa att dom dar tva mannen snart sitter i stolen och far gift injecerat. Jag vet att man inte ar ett dugg battre an de som mordar, eller vanta.. JO! for jag tror faktiskt att en kort och smartfri dod ar att foredra framfor flera timmars tortyr med vald och valdtackt for att sedan bli levande brand!? Att fa ett dodligt gift injecerat ar ju sjalvklart ett val nog ALLA manniskor skulle valja om de fick dessa tva alternativ.
Sa man kan faktiskt inte saga att man "ger tillbaka med samma mynt" om man tycker att det ar ok att tillampa dodsstraff. Att daremot ge dodsstraff till manniskor som ranar en bank eller skjutit nagon, Nja.. DAR kan man borja disskutera om det ar "okej" eller inte. Dessutom; ar det battre att man sparrar in massa mordare pa livstid? Anda tills det blir proppfullt med mordare, pedofiler och valdtacktsman.
Sa man kan faktiskt inte saga att man "ger tillbaka med samma mynt" om man tycker att det ar ok att tillampa dodsstraff. Att daremot ge dodsstraff till manniskor som ranar en bank eller skjutit nagon, Nja.. DAR kan man borja disskutera om det ar "okej" eller inte. Dessutom; ar det battre att man sparrar in massa mordare pa livstid? Anda tills det blir proppfullt med mordare, pedofiler och valdtacktsman.
Har man gjort nagot sa hemskt som just detta, jaa.. Vad finns det for alternativ? Pappan, William, har INGEN kvar langre. Inte sin fru, inte sina dottrar.. Och anda ska livet ga vidare? Han ska leva med vetskapen om att hans fru och dottrar led in i det sista, alla tre. Raddsla och desperation var deras sista kanslor i livet..
